Hjärnan mot hjärtat

 

Planen är ju fortfarande att Ella ska säljas.

Det känns skitjobbigt egentligen men jag kan ju inte hålla på henne om jag inte är intresserad.

Jag blev häromdagen uppringd av tjejen som tränat Ella under tiden hon var utlånad på foder. Hon undrade om Ella fortfarande var till salu & talade om att hon själv i så fall är intresserad av att köpa henne. Behöver jag säga att de små grå i skallen fick fart?
Nu har jag grubblat några dagar men inte fattat något beslut. Jag vet inte hur jag vill göra. Jo, egentligen vet jag vad jag vill. Jag vill behålla henne för det skär i hjärtat att sälja. Samtidigt vet jag att man kan inte ha en häst för att hon är söt eller för att man tycker det är jobbigt att skiljas från henne. Vi har tillräckligt med hästar ändå och Ella förtjänar någon som bryr sig om henne, som ger henne chansen att utvecklas & visa hur bra hon är.
Tjejen som nu är spekulant på Ella är en av de mest populära unghästutbildarna i våra trakter. Hon driver företag och många av mina vänner har eller har haft kontakt med henne på ett eller annat sätt. Hon är riktigt duktig på att plocka fram unghästar. Nackdelen är såklart att hon driver ett företag & att de hästar hon köper säljs vidare, förr eller senare. Hon var som tur var tydlig med detta själv också när hon ringde & talade om att hon har haft hästar i upp till 4 år. det händer dock att de säljs vidare så pass fort som inom några månader. Det är där skon klämmer. Jag vill inte att Ella ska bli en vandringspokal som åker runt från hem till hem. Jag vill att hon ska hamna någonstans där hon får stanna. Varför kan man aldrig få garantier & varför kan inte hjärnan och hjärtat vara överens?