Bon Jovi kom äntligen tillbaka till Sverige efter 12 år utan att ha stannat till här. Förväntan var stor innan medan man samtidigt plockar ner dem för man vet att det senaste minnet man har är Bruce och ingen artist går att jämföra med honom.
Lillasyster och jag körde själva upp på förmiddagen, stannade på traditionsenligt fika i Albacken ungefär halvvägs och tog oss enkelt, med GPSens hjälp in i Stockholm. När vi hade parkerat bilen var det dags för lite mat igen så vi gick en runda och hittade en liten trevlig italiensk restaurang där vi käkade. En omväg tillbaka till Stadion och sedan började väntan. När insläppt väl kom igång flöt det på smidigt och det var inte så lång väntan inne heller innan förbandet körde igång. Sen ytterligare lite väntan innan Bon Jovi klev på scenen som var en häftig blandning av storbilder, animeringar och en gammal jänkare.
När You give love a bad name kom redan som nummer två tänkte jag att det här blir gåshud men av någon anledning var det lite tafatt bitvis. Bandet försöker få igång publiken flera gånger men den där spänningen och samspelet finns inte. Många står rakt upp & ner i publiken och bjuder inte till själva, då blir aldrig en spelning magisk. It takes two to tango ni vet, inte bara bandet utan även publiken måste vara med. Vissa låtar rockar som faen men sen dör det igen innan det kommer igång på nytt. 2½ timmes spelning som är godkänd, absolut ett minne att ta med sig men jag undrar ändå varför man inte bjuder till mer som publik när man väl släpat sig dit och dessutom betalat för det & förmodligen sett fram emot det länge också? Till Bon Jovi hade jag velat ställa frågan vart Runaway, Always & framförallt Bed of roses tog vägen? Inte för att det inte var massor av hits som avverkades utan för att saknaden efter dem kändes även om han rev av bland andra både ovan nämnda You give love a bad name, Livin on a prayer, Born to be my baby och It´s my Life.
Betyg MMM (hade publiken bjudit till mer hade det lätt blivit en fyra istället!)
Traditionsenligt fikastopp i Albacken
Den amerikanska flaggan och den svenska vajade på Stadion
och det sprack faktiskt upp till en fin kväll!
Väntan innan
Raise your hands Stockholm - 64000 händer i luften, häftigt!
Mr Jon kämpade bitvis riktigt hårt för att få med sig publiken
Många telefoner lös upp Stadion i slutet av kvällen.
Efter spelningen körde vi hemåt, ett kort stopp i Södertälje för något att stoppa i magen och sedan en kaffe i Huskvarna för att hålla oss vakna sista biten och vi var hemma vid halv fem, precis 23 timmar efter uppstigning, 10 timmar senare på vägarna och ungefär 7 timmar ståendes. Lagom trötta men nöjda.
