Träflisor & trådar

Jag älskar verkligen mina djur och jag skulle inte vilja leva utan dem.

Just nu står vi dock inför en ganska tuff prövning. Franz är drygt 7 månader. Han har väldigt mycket energi, ett stort behov av att aktiveras och ganska svårt att slappna av. Han är ALLTID glad och har alltid något på gång. Oftast har han en boll, eller pinne, eller varför inte ett äpple i munnen? En så ung hund ska man dessutom vara lite försiktig med hur mycket man motionerar. Vi går mellan tre kvart och en timme på mornarna och ungefär lika länge på eftermiddagen. Därutöver lunchprommis och kvällskiss å såklart lek och bus. Ibland lägger vi ett spår eller tränar lite lydnad. Sitt, ligg, stanna, kom är kommandon som det slipas på. Han är väldigt öppen i sitt sinne, vill vara till lags, korrigeras enkelt när han gör fel och lär sig snabbt. Border collies gör det, lär sig snabbt. Tyvärr är det inte bara de bra sakerna som fastnar kvickt. På dagarna har han nu hunnit med att knapra i sig delar av ett par olika mattor, gnaga sönder ett av benen på köksbordet, gnaga på ett antal lister och nu senast gav han sig på en altandörr. Mattor, bord och lister är enkla att byta men att byta ut en hel dörr är inget man gör bara sådär. Det tar väldigt mycket energi att varje dag oroa sig för hur det ska se ut när man kommer hem. Att ofta bli arg det första man blir när man kommer hem till en hund som då är så glad så han inte vet vart han ska ta vägen.
Jag hoppas det går över snart.
Tilläggas ska att Ernzt inte var det minsta bättre. Han åt upp en hundsäng, tuggade i sig två eller tre mattor, knaprade i sig två fårskinn (RIKTIGA fårskinn, ingen Ludde-skit från IKEA), några lister åkte med, köksstolarna designade han om, han åt av ett par sladdar och klarade sig med blotta förskräckelsen från att dö på kuppen och kronan på verket var när han åt sönder en soffa. Då menar jag inte att han gnagde lite i en hörna, nej, han åt sönder hela sitsen och halva ryggstödet i en 2,5-sits soffa. Inget man ska skryta med direkt.

Någonstans på vägen glömmer man ändå hur jobbigt det var då. Så vips är man där igen och sliter sitt hår för man vet inte vad man ska göra för att få ordning på tuggandet. Å jo då, vi har både tuggben och leksaker framme men de är inte lika "roliga" som listerna eller mattorna tydligen. Å visst kommer det gå över men det är en ganska klen tröst när man är mitt i den här tugg-perioden. Det är inte lätt att få ordning på det här när man är tvungen att jobba hela dagarna och tro mig, jag vet att de kräver aktivering. Jag vet också att rasen är en aktiv ras, att de behöver mer än bara motion, de behöver tänka men man måste ju kunna ha hund även om man jobbar. Å den här perioden ska ju gå över.

Jag väntar på svar från ett hunddagis som jag mailade innan idag. Förmodligen har de inga platser lediga men man måste ju kolla. Om vi sätter Franz på hunddagis kommer Ernzt få hänga på, för det känns inte schysst att lämna honom hemma då. Kostnaden för ett hunddagis är bra mycket högre än att ha ett barn på dagis. En hund, två gånger i veckan kostar ca 1300;-/månad här i stan. Om man vill ha två hundar på heltid, dvs. 5 dagar i veckan får man snällt punga upp drygt 4500 kronor. Det går inte! Men 2-3 dagar i veckan, och runt 2500 kronor/månad kunde det vara värt som det är just nu. Men visst är det galet att det ska kosta så mycket.

Är det någon som har tips på vad man kan prova för att underlätta det här är ni mer än välkomna med de tipsen. Alla pekpinnar & besserwissrar kan jag dock vara utan...

Tills vidare kör jag hundarna till ranchen på mornarna så killarna får hänga med Hilda där på dagarna. Det är minsann ingen dans på rosor att ha unghund även om det roliga, braiga och mysiga faktiskt ändå lätt väger upp i slutänden.

Alltid glad och alltid med något på gång,
älskade lille hund!