Så mörkt det kan bli (nästan)

Imorgon är det vintersolstånd och därmed årets mörkaste dag.
Jag behöver solljus nu och det känns i hela mig att det är tur att det vänder nu för mer mörker hade jag inte orkat. Nu går det åtminstone på rätt håll.

En tuff höst har det varit på flera olika sätt och idag när jag gjorde stallet kändes det verkligen av. Jag har kännt det lite till & från men idag var det verkligen påtagligt. Den där stunden som kan vara så skön när man står med hästskit upp till knäna kan också vara en ganska jobbig stund. Man blir helt ensam, det enda sällskapet man har är sina tankar medans man gör det man måste. Om det då dessutom är en tuff och mörk höst man har bakom sig är det lätt att tankarna blir lite tråkiga. När man står där tanker man på folk, vänner, som man sällan hör av, som man själv kanske ställt upp för men sen när det väl kommer till kritan finns de inte där. Personer som man tycker om men som man av olika anledningar inte hör av så ofta som man kanske önskar. Såklart ägnar man även de fina vännerna som man vet ALLTID finns där en tanke men det är lätt att det mörka tar över i den här mörka tiden. Livet är inte alltid en dans på rosor och jag hoppas att hela skutan vänder samtidigt som vi nu (på söndag) går mot ljusare tider. Jag ser fram emot våren men först hoppas jag att vi kan få en skön jul, en riktig vinter och att den här eviga väntan snart är över. Vi har inte hört mer om huset men hoppas såklart att vi ska få besked snart så vi slipper vänta mer och att vi sen kan sätta igång.

Nu ska jag fortsätta smutta på mitt vin, äta en god sallad med lite vitlöksbröd till och soffhänga med det bästa sällskapet jag kan tänka mig!