Vi firade med ett besök på BVC där det konstaterades att han numera väger 5050 gram och är 56,5 cm lång. Det betyder att han gått upp 2356 gram och växt 9,5 cm på längden sen han föddes. Ganska bra jobbat om ni frågar mig på bara två månader. BVC sköterskan visade glatt hans spikraka kurva och tyckte att vi verkade må bra båda två.
Samtidigt hade jag även det så kallade "mammasamtalet" inbokat. De kollar av hur man mår och försöker fånga upp dem som inte så mår så bra. u mår vi som sagt väldigt bra. Han äter massor, som en 5 månaders enligt tabellen på förpackningen med ersättning, sover hela nätterna, är go å glad mest hela tiden. Han följer en med blicken, vänder huvudet för att se vem som pratar om man inte är rakt fram i hans synfält. Ler oftare och oftare, skrattar högt med jämna mellanrum. Gnuggar ögonen när han är trött, håller huvudet stadigt för det mesta och asar sig fram om man bara håller emot när han tar sats med benen. Han är fantastisk och för varje dag växer den där kärleken som alla pratar om. Däremot vill jag inte skriva under på att allt är rosaskimrande från början. Det var tufft de första veckorna. Både för att jag hade ont men också för att vi inte kände varann. Det tar tid och jag önskar att fler skulle prata om det så man som helt färsk förälder inte behöver fundera på om det bara är jag i hela världen som känner så. Att det faktiskt är jobbigt, att man känner att man inte räcker till, att man undrar om man själv inte är en person som faktiskt kan vara en bra förälder. Det kanske är fluffiga moln för en del men efter samtalet med sköterskan vet jag att de flesta inte alls känner så. Tvärtom. Nu har vi ändå ett A-barn (såklart, han är ju vår) som äter på regelbundna tider och sover hela nätterna som sagt men det var skitjobbigt de första veckorna och även om man säkert kommer att förtränga det i takt med att kärleken växer sig ännu starkare önskar jag att mödravården skulle vara tydligare med det under tiden innan barnet faktiskt föds.
Jag passade på att knäppa några bilder på ungen innan idag. Några blev riktigt bra och kanske ska man framkalla och förstora nån av dem?!
Intressant det du skriver om, att de första veckorna ofta är tuffa och nyblivna mammor kanske känner press och förväntan att man ska känna det där rosa skimret. Förstår precis hur du tänker och ja det vore nog bra om det diskuterades på tex föräldrautbildningen som väl de flesta (?) förstagångsföräldrar går. Söta bilder på lillkillen! Kram
SvaraRaderaJa jag tror det och när man börjar prata med folk visar det sig att mina få veckor är ingenting emot många andra. Det finns de som går & har det sådär i månader. Men ingen pratar om det. Önskar att MVC skulle vara mer tydliga med det innan och att folk slutar säga NJUT. Ja, det är klart man ska men om man tycker att det är tufft innan blir det inte lättare av alla kommentarer av det där slaget. Pressen ökar ju då.
RaderaHoppas du får rosa skimmer, det är du värd! <3 Kramar