En åktur?

Ikväll har jag varit iväg med Ella. Fina hästan som alltid uppför sig & som åker släp som en mästarinna.
Trots alla idioter som finns på våra vägar!

Det som slår mig gång på gång när jag kör hästar i transporter är förvåningen över att de går in igen för man ska iväg nästa gång.

Såhär är det:
Hästar är flyktdjur. Det betyder att de flyr från sådant de tycker är otäckt eller obehagligt.
Hästar kräver träning, ofta många långa timmar, för att känna sig bekväma med att gå in i den lilla lådan på hjul som vi människor kallar hästtransport. Väl därinne binds de fast och stängs in. Sen åker vi land och rike runt med våra ögonstenar i den där lilla glasfiber lådan. En häst väger normalt runt ca 600 kg, alltså över ett halvt ton. Ibland trycker vi in två hästar i samma släp och har då sällan en levande last på under ett ton.

Glöm inte att en häst inte kan hålla i sig utan under färden ska de stå upp, inklämda på minimal yta och balansera sig igenom accelarationer, kurvor, farthinder och svängar. Och glöm inte rondellerna!

Under färdens gång visar några få medtrafikanter hänsyn och eftertanke om att det är ett stort och tungt ekipage med levande last som kommer. Den levande lasten vill åka så mjukt som möjligt, den vill att man tar dem igenom svängar och rondeller i låg hastighet för att det ska kunna balansera sig där de står inklämda.
Det är enkelt att som förare tillgodose de önskemålen men gång på gång är det medtrafikanter som gör det omöjligt.

Bilar som svänger ut snabbt framför för att slippa hamna bakom släpet. Deras hastiga beslut att köra ut framför gör att jag blir tvungen att bromsa hårdare än jag vill. Folk som kör upp precis bakom, antagligen helt utan tanke på att ett fåtal centimeter innanför lemmen står den där levande varelsen som är min ögonsten. En inbromsning och du kör in i släpet och således också bakänden på hästen. Folk gör omkörningar för att sedan kasta sig in framför mitt ekipage. Folk som kör ut i rondeller i alldeles för hög hastighet när jag redan kört in i den & sedan slänger sig på tutan & tycker att jag borde flytta mig. De här sakerna är bara några få av de som händer varje gång jag är ute & kör hästsläp.

Jag önskar att ni alla kunde ta lite mer hänsyn. Mitt ekipage är inte bara värt en massa pengar, det är värt liv också och min bästa vän åker i släpet, mot sina instinkter och tack vare förtroendet den har för mig klev den frivilligt på släpet även idag trots alla er som gör att jag inte skulle bli förvånad om hon en dag tyckte att jag förbrukat förtroendet och helt enkelt inte längre vill kliva på släpet. Den dagen hoppas jag inte att vi behöver åka till veterinären.

Jag önskar att ni hade lite mer förståelse för att jag inte kan sladda igenom en rondellerna lika snabbt som er. Att ni tänker efter en gång innan ni efter omkörningen kastar in er bil framför min så jag får stå på bromsen.

Om ni inte har vett nog att tänka över det här nästa gång ni ser ett hästsläp i trafiken ska jag mer än gärna köra er en runda i det där släpet, fastbundna på pytteliten yta utan möjlighet att hålla i er.

Den åkturen ska jag bjuda på. Och det kära medtrafikanter, det är ett löfte!