MVC 35+1

Den här fina landade häromdagen från Hilda of Sweden. En ram ska den få också, sen ska den bara hängas upp!

Igår var det dags för MVC igen.
Jag gör som sagt inte mycket annat än springer på olika besök hos olika läkare, sköterskor & annat för tillfället. Men snart är det över och det är ändå bra att de har koll på oss.
En annan BM än min vanliga denna gången och man kan väl säga att likheterna var få. Den här var mer informativ, inkluderade Jocke betydligt mer och kändes mer avslappnad i vårt samtal. Hon var inte orolig för nåt och kommenterade inte heller SF måttet som den vanliga brukar göra. Jag tyckte sist att hon inte mätte riktigt som hon brukar och jag känner ju att jag växt på de här två veckorna, men måttet var detsamma så kanske var det ett kvitto på att mätningen sist inte var riktigt som den brukar.

I vilket fall fick vi de här siffrorna med oss, vecka 36 (35+1)
SF 37 cm är +/- 0 sedan sist
Blodtryck 130/80 (det var 130/65 hos dibbesköterskan i måndags)
Vikt +0,9 sedan sist (hos dibbesköterskan var det -0,7 kg i måndags) totalt + 13,8 kg

Hjärtslagen låg på 144 slag/minut

Filuren där inne ligger ju med huvudet neråt sen sisådär 4-5 veckor men är inte fixerad. Bm förklarade att när man har mycket fostervatten, vilket jag har, är det inte alls ovanligt att ungen inte fixeras förrän precis in i det sista så det är inget att oroa sig för. Allt ser fint ut sammanfattade hon, jag ser ut att må bra och hon tyckte det var en fin kula jag har. Det tackar vi för!

Nu dags för jobb, 3 dagar kvar!

Det här med dibben

Idag när vi fick en veckobriefing av chefen vart hon kommer hålla hus kontrade jag med min. Det blir nämligen en hel del olika besök iom den här så kallade graviditetsdiabetesen. Idag var det dags för dejt med dibbesköterskan & imorgon ska jag till vanliga MVC. Dock är min barnmorska på semester så jag ska träffa en annan BM men det går säkert bra det också.

Mina sockervärden ligger bra och med tanke på att jag var sjuk förra veckan var dibbesköterskan  imponerad av att de legat så bra under förra veckan också. Jag gillar henne som tusan & önskar att fler i vården skulle vara på så rätt ställe som hon är. Dessutom önskar jag att fler i vården skulle ha bättre och mer kunskap om diabetes, oavsett om det rör sig om typ 1 eller typ 2.
Jag blev lite rädd för den skrala infon jag fick på MVC. Det finns uppenbarligen massor av luckor när det gäller diabetes i olika varianter. Visst är det en allvarlig sjukdom och man blir inte av med den om man har typ 1 men de allra flesta kan ändå leva ganska mycket som vem som helst.

Om man som jag har graviditetsdiabetes (klassas precis som så kallad åldersdiabetes som typ 2) är den för det första övergående men genetisk. Vården i allmänhet frågar bara om föräldrar och syskon, inte om far eller morföräldrar och det är där det finns i mitt fall. Graviditetsdiabetes, precis som åldersdiabetesen behandlas i de allra flesta fall enbart med kost och motion. Det räcker. Bra så. Inga krussiduller. I mitt fall klarar jag att hålla värdena på en riktigt bra nivå trots att jag äter både vitt bröd ibland (visst gör det skillnad men det är inte katastrof), paj med vaniljsås, godis, choklad och chips. Alltså, jag äter precis som vanligt men jag ligger liiiiiiite liiiiiiite över gränsvärdet på glukosbeslastningen. Det man vet är som sagt att den är övergående, när graviditeten är över försvinner även graviditetsdiabetesen, det hörs ju nästan på namnet.
Risken att få typ 2 diabetes senare i livet är större och man kommer att fortsätta kontrollera mig en gång om året eller en gång varannat år för att ha koll och vara på den säkra sidan. Själv ser jag det som en extra hälsokontroll och det är ju inte så dumt. Man lär sig otroligt mycket om vad man stoppar i sig när man mäter sockret sex gånger om dagen, även om jag efter dagens besök får gå ner till varannan dag och dessutom blir helt entledigad från mätaren under de fem dagarna vi ska på festivalen nästa vecka.
Sköterskan är inte orolig, hon kollade mitt långtidsvärde också som var något lägre än förra gången, då kanske något förhöjt pga glukosbelastningen, och ändå perfekt inom ramarna båda gångerna. Blodtrycket är där det ska och vi var överens om att jag ser ut att må bra. Skönt så!

Jag blev nästan lite rädd för majoriteten av reaktionerna jag fått när jag talat om att jag fått graviditetsdiabetes. Folk tyckte synd om mig, fast det inte alls är det. De flesta visste nog inte hur de skulle reagera och kanske inte vad de reagerade på heller. Det är dock sällan den som drabbas av något mår bättre av ett "ååå din stackare". Däremot av en fråga av omtanke, så enkelt som "hur mår du" eller "vad händer nu". Sen kan inte jag allt om diabetes för det här. Jag ligger som sagt precis på gränsen men generellt kan man säga att lite mer kunskap och omtanke och lite mindre tycka-synd-om skulle göra gott.

Jag är glad att värdena håller sig så fint som de gör och jag vill inte alls med det här förringa det allvarliga i diabetes, för det är en allvarlig sjukdom. Å så önskar jag att fler skulle träffa så härliga människor i vården som jag gjort när jag träffat min dibbesköterska! Hon är ta mig tusan toppen!

I den här lilla boken fyller jag i mina sockervärden!

Trettiofem, tio och fem dagar kvar

Vilken helg vi har haft!
I fredags kväll var det vårfest med jobbet. Jag blev inte så långvarig efter att har legat hemma tre dagar med en envis förkylning förra veckan men den stunden jag var med var trevlig & maten var god.
Lördagen spenderades hemma & Jockes föräldrar från Skåne var på besök. Vi har hängt hemma idag också men utan besök. Solen har strålat hela helgen men idag har det även varit riktigt varmt & skönt! Jag har tagit chansen att varva ner, man ska väl vänja sig vid det nu antar jag, och suttit ute i solen vid ett par tillfällen & bara njutit av att känna strålarna värma. Lite röd om nosen är man allt såhär på kvällskvisten.

Imorgon påbörjar jag min sista arbetsvecka innan det är dags för en lång ledighet från jobbet. Tänk, bara fem dagar kvar. Helt galet!

Dessutom är det bara tio dagar kvar tills årets Sweden Rock drar igång. Det kommer inte bli som alla andra år för mig, för oss, men det kommer bli bra. Det är jag övertygad om. Vi ska ta det lugnt och njuta. Förhoppningsvis får vi fint väder också och då gör det minsann inte ont att sitta på festivalområdet, i en brassestol men solglajjorna på näsan och nåt svalkande i handen. Det blir vår chans att relaxa på riktigt innan livet ändras för alltid. Jag tycker dessutom det är toppen att vi gör det på platsen där vi träffades för fyra år sedan. Det är ett av de ställena där vi trivs allra bäst, både jag & Jocke. Sen, om trettiofemdagar kommer livets ändras drastiskt och för alltid. Om den där Filuren behagar titta ut på avtalad tid vill säga. Men tänk, nu är det inte länge kvar...

Nu ska jag hugga in på resterna av rabarberpajen jag slängde ihop igår och sjunka ner i soffan en stund innan det är dags att säga tack och godnatt till den här dagen.

Grönt är skönt & grönt är det minsann nu - äntligen!

Rutor och mera rutor

Det är ju några veckor sen vi tapetserade klart rummet och i torsdags var vi på IKEA för att välja säng. Sängen köptes dock av Jockes mamma & det tackar vi väldigt mycket för. Det blev en STUVA med vita lådor. Jag klickade hem en matta från Ellos också men var osäker på om vi skulle behålla den eller inte. Mattan har samma Harlequin rutor som tapeten (om än lite mer fyrkantiga) och jag trodde de skulle gå i samma färg, mattan är dock lite mer grön. Det blev i alla fall en keeper efter att vi känt på den en stund och efter att Mix invigt den med en härlig förmiddagslur igår. Tillsammans med resten av rummet i vitt och ljust grått tror jag ändå att det kommer bli bra och en färgklick. Vad tror ni?

Sjuk i vecka 35

Hemma med dunderförkylning och halsont. Inte det minsta roligt.
Hundarna tycker jag är en riktig skitmatte som bara ligger på soffan. Tur mormorn varit ute med dem en sväng. Tacksamt!
Någon sa att det inte alls är ovanligt att man blir sjuk vid den här tiden i graviditeten. Kroppen rensar ut och förbereder sig för förlossningen sägs det. Jag vet inte om jag tror på det men hoppas innerligt att den ska ge mig iaf tre veckor till innan det är dags.

I dag går vi in i vecka 35 & i onsdags var vi hos barnmorskan igen. Siffrorna var som följer:

Blodtryck: 130/70
Hjärtslag: 152 slag / minut
SF: 37 = +5 cm på 3 veckor
Vikt: +1,6 kg sedan sist & +12,9 kg sedan inskrivningen

Sockret kollar de inte längre eftersom jag håller koll på det själv. Jag skickar in det till dibbesköterskan en gång i veckan och mäter varje dag. Dock ser hon inte någon anledning till att jag ska mäta om jag är iväg eller om det blir jobbigt. Hon tycker att det går alldeles utmärkt och att mina värden ligger riktigt bra. Skönt!
Jag har ju ätit både glass, paj och vitt bröd. Igår kväll gick jag dessutom loss på en påse lösgodis. Det var SÅ gott. Men sockret såg ok ut efter med så jag tror inte det är så farligt som de först ville få det att verka som.

Idag skulle jag påbörjat min näst sista jobbvecka men håller mig alltså hemma med mina baciller. Jag tror inte det blir jobb imon heller men hoppas att jag är igång igen på onsdag iaf. Jag får helt enkelt vila mig. Filuren verkar i alla fall pigg å det är ju skönt!                 

En typisk må-bra-dag

Klockan 9 möttes vi upp, Linda, Matilda & jag. Vi packade in oss & alla fem hundarna i bilen och sen styrde vi öster ut. Mot solens och vindarnas ö!
Vind var det gott om men solen lös med sin frånvaro till en början! Först på sluttampen tittade den fram, efterlängtad.
Målet var Franz släkt (pappa & två halvsyskon) med matte Elisabeth. Vi skulle valla! Så efterlängtat och det gav mersmak.
Lite kaffe till en början & prat för att kolla av vart vi alla står och vad vi ville träna på. Sen åkte vi till fåren. Ernzt var först ut av mina och han var lika lugn och fin som de sista gångerna. Antingen är han utbytt eller har polletten bara trillat ner. Så jädra fin han är! Jag hoppas att det är allt arbete som betalar sig nu. Visst har vi massor att träna på men nu finns verkligen alla förutsättningar till att göra det och få ut massor av det.
Franz var lugn och fin, han har en fin känsla och är öppen men går lite för fort ibland. Matte ska bli bättre på att korrigera det snabbt. Men riktigt fin han också. Stolt över mina fina pojkar!

Vi fick god paj till lunch och hann med att besöka Anja som hade öppen trädgård iom Öland Spirar i helgen innan vi körde igång med vallningen igen.
Ernzt fick gå igen och provade på fållan för första gången på länge. Å det hade hänt en del med killen där också. Vi plockade ut fåren efter och när matten bara fått lite mer rutin på det momentet kommer det fungera fint det också.
Extra glad är jag för att jag inte kännt av något i magen, ligamenten som bråkat tidigare när jag gjort något fysiskt verkar ha lugnat sig, kanske iom att magen växer lite långsammare? Jag orkade iaf med hela dagen och det är klart att det underlättat när båda killarna varit lugna, öppna och fina.

 Tack så väldigt för att vi fick följa med, för bra träning och bra tips! vi längtar redan tills nästa gång! Vallning ger verkligen mersmak och nu hade vi velat ha får här hemma direkt som vi kunde tärnat vidare på. Men vi får vänta några månader till.     

Elisabeth & Pep fållar in.

Ernzt & jag i fållan.

Fina Franz <3

Elisabeth och Wille visar hur det ska gå till.

Alaska visar stil.

Finally friday!

Om det är en sak som är positivt med att jobba är att man uppskattar helgerna. Å fredagskvällarna. Så jäkla skönt, komma hem, släppa ut hundarna, förbereda maten, sitta en stund i solen & småprata med Jocke när han kommer hem. Äta gott, prata lite mer och sen krypa upp i soffan med en kopp kaffe.
När solen skiner och det dessutom börjar bli väder att sitta ute utan att frysa, det är då man får den där extra kvalité på tillvaron.
Nu är det bara tre veckor till innan alla dagar kommer vara lediga dagar och förmodligen kommer man inte uppskatta de där små sakerna lika mycket då. Men visst kommer jag fortfarande uppskatta när vi kan vara lediga ihop. De första veckorna är ju planen att jag ska vara hemma själv. Å visst känns det helt overkligt.

Maten idag blev en makalöst god och väldigt enkel "Beer can chicken" som vi grillade indirekt i 1,5 timme. Tillsammans med lite sallad blev det en perfekt fredagsmiddag. Lättlagat, gott och inte för tungt.

Ultraljud, dibbesköterska och en ny kompis

Igår var vi på ultraljudet.
Barnmorskan som tog emot har vi träffat innan, på KUBen, och hon gjorde ett bra och tryggt intryck då. Jag frågade vad det var hon skulle titta på eftersom vi inte fått någon info om det och fick svar att det är huvudomfång, bukomfång och lårbenen hon kikar på. Vi talade om att vi inte vet vad det är och inte vill veta heller (även om vi såklart är JÄTTENYFIKNA) och hon svarade att vi inte skulle kunna se det. Det gjorde vi inte heller.
Filuren ligger med huvudet neråt, ansiktet snett bakåt vänster och ryggen och rumpan på min högra sida. Fötterna är placerade strategiskt en på varje sida under revbenen. Jo, de känns ganska ofta nu.
Allt såg fint ut. Den är lite mindre än kurvan säger men ligger inom ramen för avvikelse som är okej, +/-20%. Den har massor av fostervatten att rulla runt i och rätt gott om plats fortfarande.

Efter ultraljudet åkte Jocke tillbaka till jobbet och jag tog hissen ner för att träffa diabetessköterskan på diabetesmottagningen. Hon var minst lika trevlig som hon var på telefon häromdagen. Vi pratade, hon mätte sockret, både mitt nuvarande värde och långtidsvärdet, och var nästan förvånad över hur väl det låg inom ramarna. Precis där det ska ligga i båda fallen. Så fick jag en ny liten kompis med mig hem som jag ska sticka mig i fingret med & mäta sockret med 6 gånger om dagen till en början. Varje söndag ska jag rapportera in värdena till henne via mail och sen återkommer hon till mig med kommentarer och eventuella ändringar jag ska göra.
Jag påpekade för henne hur dålig informationen på MVC var och hur de förstorade upp det här till ett skräckscenario för mig. Tyvärr var det inte första gången hon fått patienter som råkat ut för det här och hon var uppriktigt ledsen att man hanterar det så på MVC. Det är i de allra flesta fall inget konstigt alls att kroppen inte orkar producera tillräckligt med insulin för att räcka till under en graviditet. Hon var inte det minsta orolig och jag kände ett förtroende för henne som jag önskar att man skulle känna oftare för dem som jobbar inom vården.

 

Värdena jag tagit själv sedan dess har varit bra och nu vet jag att jag kan styra själv vad jag stoppar i mig och följa upp det med sockermätaren. Det betyder att jag inte har några förbud längre utan att jag kan äta av allt men att jag såklart måste tänka lite på mängderna jag stoppar i mig. Det känns skönt oavsett och det är inte så många veckor kvar heller.
Blodtrycket kollades också och det ligger alldeles perfekt. Gott, nu kan vi släppa oron för ett tag och fokusera på roligare saker.

Tips - Fläcksuddare

Jag var skickebud åt en arbetskamrat som ville att jag skulle köpa med mig Fläcksuddare från GeKås när jag var där sist. Så det gjorde jag och såklart kunde jag inte låta bli att köpa några till mig själv heller. Å jädrans så effektiva! Stort gilla på dem! 6,95 kostar de för ett tvåpack. Billigt billigt!

Det får bli veckans tips till alla er som är trötta på fläckar på hårda ytor som är svåra att få bort. Jag provade dem på nagellacksränder i badkaret, en fläck på en vitmålad gipsvägg och en fläck på vitmålad träyta och alla fläckarna gick bort snabbt och lätt med Fläcksuddaren och lite vatten!

Som en kalldusch

Magen igår! Imorgon går vi in i vecka 33.

 

Det blev lite tyst här en stund, jag behövde vila några dagar. Smälta.

Resultatet av glukosbelastningen blev inte riktigt vad varken jag eller BM hade trott tror jag. Det kom lite som en chock för mig och när jag fick beskedet hade jag inte så mycket frågor.
Problemet blev ett problem när jag inte fick svar på de få frågor jag hade. Värdet ska ligga under 10,0 medans mitt låg på 10,4 men när man inte vet vad det innebär och BM dessutom går igång om att man ska träffa läkare, diabetessköterska, göra ytterligare ultraljud, boka in läkarbesök så långt fram som i vecka 40....Ja , då blev det lite för mycket för mig eftersom hon inte svarade på varför eller när jag skulle få göra ultraljudet ens. Hon lyssnade inte på hjärtljuden heller och även om jag ju känner av Filuren mest hela tiden så är man betydligt mycket mer känslig för den här typen av kallduschar än vad man kanske tror.

Det blev särskilt verkligt när jag skulle förklara för Jocke vad BM sagt. När han för en gång skull inte var med på ett besök kom kallduschen. Han ställde frågor som jag inte kunde svara på och sen brast det för mig. Jag tror visst att man är känslig i vanliga fall i ett sånt här läge men när man har en så lång resa bakom sig som vi har och man redan innan har gått hårt åt sina energireserver, sitt jävlar anamma och sugit ut det mesta av hoppet utan att ha hunnit fylla på alla depåer igen, ja då är man kanske ännu lite mer känslig.
Jag fick i alla fall en tid till en läkare, två veckor senare. Kallelsen till ultraljud och diabetessköterska skulle komma med posten och de tiderna skulle bli närmare i tid enligt BM.

Det blev aldrig jobb efter det där besöket, jag behövde åka hem, vila och få vara ifred. Eftersom jag dessutom blev hänvisad till 1177.se för att läsa mer surfade jag in just där. När svaren på mina frågor inte fanns där var det löjligt nära till andra söksajter hur dumt det än kan vara. Efter mycket sållande hittade jag dock lite vettig fakta. Att man gör ett ultraljud beror på att man vill se så inte bebis växer för mycket, om den gör det är riskerna vid förlossningen större och därför vill man oftast och helst inte att man ska gå över tiden om man fått graviditetsdiabetes. Den exakta anledningen till läkarbesöket vet jag fortfarande inte och besöket till diabetessköterskan blir inte förrän efter läkarbesöket enligt kallelsen som kom i torsdags, detta trots att BM lovade att jag skulle få en tid under den kommande veckan. Jag ska ringa imorgon och försöka skynda på just det besöket eftersom det är först på det jag kommer få kostråd tydligen. De enda kostråden jag fick var att undvika godis, läsk och glass. Det känns liksom inte tillräckligt om man nu ska behandla med kost men vad vet jag?

Efter att allt sjunkit in lite grann ringde jag till MVC igen i onsdags. När jag berättade för BM som svarade att jag fått beskedet dagen innan och att jag hade lite frågor ställde hon direkt frågan om jag var överviktig. Väl avvägt svarade jag att nej, det är jag inte, jag kanske har nåt kilo för mycket men jag är inte överviktig, för det tycker jag inte att jag är. Hon kollade då på mitt personnummer och konstaterade att "Jo men ditt BMI är lite högt". Jaha, men tack ska du ha tänkte jag och var nära att slänga på luren i örat på kärringen. Jag blir förvånad över hur vården faktisk behandlar patienter. Det är oförskämt om ni frågar mig. Jag snäste till och fräste ifrån, då vände tanten i luren och blev mer hjälpsam. Tur för henne annars hade jag nog gjort en jättegrej utav det hela. Jag frågade om kostråden, varför jag skulle göra ultraljud och när hon trodde att det kunde bli. Även här fick jag svar att tiden till diabetessköterskan skulle komma och förmodligen bli under den kommande veckan, så blev det alltså ändå inte sen. Gällande kostråden tyckte hon inte att jag skulle oroa mig då mina värden var så nära över gränsen utan sa bara, även hon alltså, att jag skulle undvika solklara sockerfällor som godis, läsk, juice och glass.

Tillsammans med kallelsen till sköterskan kom en broschyr med info om graviditetsdiabetes men inte någonstans i den heller fanns några kostråd. Inget om det är något speciellt man ska tänka på mer än att man ska motionera. Å jag rör mig så mycket jag kan. Men jag kan inte gå några längre promenader eller några raska promenader heller för den delen, jag får ont. Det går liksom inte.

Jag är frustrerad över hur man hanterar det här och hoppas innerligt att sköterskan och läkaren jag ska träffa har ett bättre bemötande och mer info att ge. Även om det bara är ca 2% som får det här är jag definitivt inte först och barnmorskorna på MVC borde ha mer info att ge och om man nu ligger bara strax över gränsvärdet borde de vara noga med att poängtera det också istället för att bara slå på stora trumman om alla besök och undersökningar man ska göra. Jag önskar att BM hade tagit sig tid att förklara, i lugn och ro. Inte bara kallduscha mig med beskedet och sen lämna mig utan svar på frågorna jag hade. Jag hoppas inte att det brukar gå till så här för då blir jag uppriktigt ledsen.

Efter vad jag läst mig till finns det flera anledningar till att några får graviditetsdiabetes. En grej är om diabetes finns i släkten, det gör det i mitt fall, längre bak finns diabetes typ 2 och det är den som kan vara ärftlig och det är den som kan visa sig vid en graviditet. Vården frågade dock bara om föräldrar och syskon, vilket är lite konstigt. Oftast behandlar man den enbart med kost och den försvinner efter graviditeten. Däremot löper man större risk att få det igen om man skulle bli gravid en ytterligare gång men också att vid ett senare skede i livet utveckla diabetes typ 2, så kallad åldersdiabetes. Barnet kan växa för mycket pga att det får för mycket socker om man får graviditetsdiabetes. Mammans insulinproduktion klarar att hantera sockernivåerna i vanliga fall men under graviditeten räcker inte insulinproduktionen till och därför kan barnet få för mycket socker. Om man upptäcker graviditetsdiabetes tidigt (vilket man tycker i mitt fall att man gjort, i vecka 32, fast jag själv tycker att det är sent....) får det oftast inga allvarliga konsekvenser. Man får gå på extra kontroller och man ska tydligen få en liten manick där man själv kan mäta sitt socker flera gånger om dagen. Barnet kan ha en för hög sockernivå direkt efter förlossningen men oftast har den rättat till sig inom ett par dagar. Så det hoppas vi att det gör isf för oss också om det skulle vara så.

Nu några dagar senare känns det lite bättre. Jag undviker allt socker och tänker på allt jag stoppar i mig tills jag får träffa sköterskan. Förhoppningsvis får jag bättre svar då men innan jag vet säkert vill jag inte riskera någonting. I veckan ska vi göra ultraljudet och vi hoppas såklart allt ser bra ut. Filuren är i alla fall en livlig en som sällan är stilla på dagtid utan håller igång mest hela tiden, det är ju positivt iaf och jag mår bra. Jag känner inget av det, visst är jag lite trött men jag tror att det är fullt normalt vid den här tiden i graviditeten och jag är inte väldigt törstig eller ovanligt ofta på toaletten heller. Jag mår bra som sagt och jag hoppas att mitt välmående ändå är ett kvitto på att ungen också gör det. Förhoppningsvis får vi ett kvitto på det också om några dagar.

Nu ska jag försöka att inte oroa mig för mycket och det blir väl förmodligen en fortsättning på den här historien imon kort. Håll tummen tills dess!