 |
| Magen igår! Imorgon går vi in i vecka 33. |
Det blev lite tyst här en stund, jag behövde vila några dagar. Smälta.
Resultatet av glukosbelastningen blev inte riktigt vad varken jag eller BM hade trott tror jag. Det kom lite som en chock för mig och när jag fick beskedet hade jag inte så mycket frågor.
Problemet blev ett problem när jag inte fick svar på de få frågor jag hade. Värdet ska ligga under 10,0 medans mitt låg på 10,4 men när man inte vet vad det innebär och BM dessutom går igång om att man ska träffa läkare, diabetessköterska, göra ytterligare ultraljud, boka in läkarbesök så långt fram som i vecka 40....Ja , då blev det lite för mycket för mig eftersom hon inte svarade på varför eller när jag skulle få göra ultraljudet ens. Hon lyssnade inte på hjärtljuden heller och även om jag ju känner av Filuren mest hela tiden så är man betydligt mycket mer känslig för den här typen av kallduschar än vad man kanske tror.
Det blev särskilt verkligt när jag skulle förklara för Jocke vad BM sagt. När han för en gång skull inte var med på ett besök kom kallduschen. Han ställde frågor som jag inte kunde svara på och sen brast det för mig. Jag tror visst att man är känslig i vanliga fall i ett sånt här läge men när man har en så lång resa bakom sig som vi har och man redan innan har gått hårt åt sina energireserver, sitt jävlar anamma och sugit ut det mesta av hoppet utan att ha hunnit fylla på alla depåer igen, ja då är man kanske ännu lite mer känslig.
Jag fick i alla fall en tid till en läkare, två veckor senare. Kallelsen till ultraljud och diabetessköterska skulle komma med posten och de tiderna skulle bli närmare i tid enligt BM.
Det blev aldrig jobb efter det där besöket, jag behövde åka hem, vila och få vara ifred. Eftersom jag dessutom blev hänvisad till 1177.se för att läsa mer surfade jag in just där. När svaren på mina frågor inte fanns där var det löjligt nära till andra söksajter hur dumt det än kan vara. Efter mycket sållande hittade jag dock lite vettig fakta. Att man gör ett ultraljud beror på att man vill se så inte bebis växer för mycket, om den gör det är riskerna vid förlossningen större och därför vill man oftast och helst inte att man ska gå över tiden om man fått graviditetsdiabetes. Den exakta anledningen till läkarbesöket vet jag fortfarande inte och besöket till diabetessköterskan blir inte förrän efter läkarbesöket enligt kallelsen som kom i torsdags, detta trots att BM lovade att jag skulle få en tid under den kommande veckan. Jag ska ringa imorgon och försöka skynda på just det besöket eftersom det är först på det jag kommer få kostråd tydligen. De enda kostråden jag fick var att undvika godis, läsk och glass. Det känns liksom inte tillräckligt om man nu ska behandla med kost men vad vet jag?
Efter att allt sjunkit in lite grann ringde jag till MVC igen i onsdags. När jag berättade för BM som svarade att jag fått beskedet dagen innan och att jag hade lite frågor ställde hon direkt frågan om jag var överviktig. Väl avvägt svarade jag att nej, det är jag inte, jag kanske har nåt kilo för mycket men jag är inte överviktig, för det tycker jag inte att jag är. Hon kollade då på mitt personnummer och konstaterade att "Jo men ditt BMI är lite högt". Jaha, men tack ska du ha tänkte jag och var nära att slänga på luren i örat på kärringen. Jag blir förvånad över hur vården faktisk behandlar patienter. Det är oförskämt om ni frågar mig. Jag snäste till och fräste ifrån, då vände tanten i luren och blev mer hjälpsam. Tur för henne annars hade jag nog gjort en jättegrej utav det hela. Jag frågade om kostråden, varför jag skulle göra ultraljud och när hon trodde att det kunde bli. Även här fick jag svar att tiden till diabetessköterskan skulle komma och förmodligen bli under den kommande veckan, så blev det alltså ändå inte sen. Gällande kostråden tyckte hon inte att jag skulle oroa mig då mina värden var så nära över gränsen utan sa bara, även hon alltså, att jag skulle undvika solklara sockerfällor som godis, läsk, juice och glass.
Tillsammans med kallelsen till sköterskan kom en broschyr med info om graviditetsdiabetes men inte någonstans i den heller fanns några kostråd. Inget om det är något speciellt man ska tänka på mer än att man ska motionera. Å jag rör mig så mycket jag kan. Men jag kan inte gå några längre promenader eller några raska promenader heller för den delen, jag får ont. Det går liksom inte.
Jag är frustrerad över hur man hanterar det här och hoppas innerligt att sköterskan och läkaren jag ska träffa har ett bättre bemötande och mer info att ge. Även om det bara är ca 2% som får det här är jag definitivt inte först och barnmorskorna på MVC borde ha mer info att ge och om man nu ligger bara strax över gränsvärdet borde de vara noga med att poängtera det också istället för att bara slå på stora trumman om alla besök och undersökningar man ska göra. Jag önskar att BM hade tagit sig tid att förklara, i lugn och ro. Inte bara kallduscha mig med beskedet och sen lämna mig utan svar på frågorna jag hade. Jag hoppas inte att det brukar gå till så här för då blir jag uppriktigt ledsen.
Efter vad jag läst mig till finns det flera anledningar till att några får graviditetsdiabetes. En grej är om diabetes finns i släkten, det gör det i mitt fall, längre bak finns diabetes typ 2 och det är den som kan vara ärftlig och det är den som kan visa sig vid en graviditet. Vården frågade dock bara om föräldrar och syskon, vilket är lite konstigt. Oftast behandlar man den enbart med kost och den försvinner efter graviditeten. Däremot löper man större risk att få det igen om man skulle bli gravid en ytterligare gång men också att vid ett senare skede i livet utveckla diabetes typ 2, så kallad åldersdiabetes. Barnet kan växa för mycket pga att det får för mycket socker om man får graviditetsdiabetes. Mammans insulinproduktion klarar att hantera sockernivåerna i vanliga fall men under graviditeten räcker inte insulinproduktionen till och därför kan barnet få för mycket socker. Om man upptäcker graviditetsdiabetes tidigt (vilket man tycker i mitt fall att man gjort, i vecka 32, fast jag själv tycker att det är sent....) får det oftast inga allvarliga konsekvenser. Man får gå på extra kontroller och man ska tydligen få en liten manick där man själv kan mäta sitt socker flera gånger om dagen. Barnet kan ha en för hög sockernivå direkt efter förlossningen men oftast har den rättat till sig inom ett par dagar. Så det hoppas vi att det gör isf för oss också om det skulle vara så.
Nu några dagar senare känns det lite bättre. Jag undviker allt socker och tänker på allt jag stoppar i mig tills jag får träffa sköterskan. Förhoppningsvis får jag bättre svar då men innan jag vet säkert vill jag inte riskera någonting. I veckan ska vi göra ultraljudet och vi hoppas såklart allt ser bra ut. Filuren är i alla fall en livlig en som sällan är stilla på dagtid utan håller igång mest hela tiden, det är ju positivt iaf och jag mår bra. Jag känner inget av det, visst är jag lite trött men jag tror att det är fullt normalt vid den här tiden i graviditeten och jag är inte väldigt törstig eller ovanligt ofta på toaletten heller. Jag mår bra som sagt och jag hoppas att mitt välmående ändå är ett kvitto på att ungen också gör det. Förhoppningsvis får vi ett kvitto på det också om några dagar.
Nu ska jag försöka att inte oroa mig för mycket och det blir väl förmodligen en fortsättning på den här historien imon kort. Håll tummen tills dess!
